Jul 2010

Så var även denna jul över. I år gick det fortare än fort och jag hann inte riktigt med i förberedelserna. Jag brukar vara exemplarisk när det gäller julklappsinköpen och ha dom färdiga innan decembers början. I år inhandlades merparten av dom den 22 december…
Jag kände mig stressad, jag vet egentligen inte riktigt varför, julsakerna var uppe som de skulle 1:a advent och granen enligt familjetraditionen bara en dag försenad från 3:e advent eftersom vi inte hittade julgransfoten. Får jag gissa själv tror jag att ett fel var att det var för mycket inplanerat i december, jag var i Oslo, mannen på kurs i två veckor och sedan jobbade jag tre dagar sista veckan. Så jag kände att julen rusade emot mig utan att jag hade tid/energi att förbereda mig och det var den känslan som stressade mig.

Själva julen kunde varit både bättre och sämre. Jag har ätit ovanligt gott, julen brukar vara fastetid för mig som inte gillar kött. Men eftersom vi för första gången på många år var hemma hade jag möjlighet att laga precis vad jag ville. Maken stod för den traditionella julmaten och ordnade skinka, janson, revbensspjäll, korv, köttbullar… ja, massvis med döda djur helt enkelt. Jag lagade mig på julafton pasta med hemmagjord tomatsås och pesto. Inte så juligt kanske, men gott! På juldagen gjorde jag supergoda hasselnötsbiffar med hummus. Det var slurp!

Mina barn var de som stod för det exemplariska i år. E började tendera åt hysterisk när hon skulle öppna sina klappar men eftersom jag medvetet sett till att hon inte fick så många (5-6 st) så hann hon inte komma upp i varv. Dessutom gav det henne lite tid att tänka efter vad det var som hon verkligen fick. Hon fick två böcker, den nya ”Alfons och styrkesäcken” samt ”Bamse och spegelön”. När hon öppnat sina paket satt hon en stund och tittade i båda böckerna. Sedan fick hon ett stort paket som jag lagt alla kläder i, strumpor, pyjamas och ett par mysbyxor, så blev det inte en massa ”tråkiga” paket som bara skulle öppnas. På morgonen fick hon av mormor ett paket med hundar som man kunde tvätta, dom hade fläckar som gick bort i varmt vatten. Dom var populära!

Men en stor del av helgen har dystras ner av min pappa. Han har varit på dåligt humör nästan hela tiden och det gör så ont i hjärtat. Mamma säger att han har ont igen men jag förstår inte varför han inte kan säga det själv och varför måste han ta ut det på oss med dåligt humör? Jag vet att jag borde strunta i honom men en sak som blivit klar för mig under helgen är att man slutar aldrig vara pappas flicka, även när man varken är flicka mer och pappa inte är samma pappa heller.
Är pappa sur så känner jag det direkt och så vrider jag ut-o-in på mig själv för att göra honom glad, jag trippar på tå och sliter ut mina energi. Varför ska det behöva vara så här? Vart har min pappa tagit vägen? Och jag är inte van vid en situation som jag inte kan påverka, jag vill ha en lösning, jag vill ”fixa” detta, få pappa glad igen. Jag blir ledsen och frustrerad för jag kan inte göra något. Jag kan inte göra pappa frisk, jag kan inte ta bort hans smärta och det spelar ingen roll hur mycket jag än anstränger mig så ser situationen likadan ut. Det gör ont.

Vi har varit ute 2-3 timmar varje dag, åkt pulka och lekt i snön. Vi har ätit gott. Barnen har varit snälla trots att de båda varit rejält förkylda. Vi har tagit det lugnt och trots att det kanske inte alls känts som så, så tror jag faktiskt att vi laddat batterierna. Så, jo, julen kunde varit bättre och den kunde varit sämre. Men med tanke på att jag inte kan – ingen kan – ta bort pappas onda så kanske det var den bästa julen som var möjlig.

B med morfar