På resande fot...

Jahopp, då är man placerad i sängen i hotellet i Sundsvall. För första gången på ett tag känner jag att jag har en gnutta både tid och energi att skriva på denna stackars, bortglömda blogg.

Dagen har varit stressad, eller åtminstone sedan jag vid tretiden började göra mig i ordning inför resan. Som vanligt helt fel med klockan, tanken var att F skulle skjutsa mig från början och om så skulle vi åkte hemifrån kl 16. Nu bestämde vi att jag skulle köra och parkera på flygplatsen istället och det var där jag klantade mig och fortsatte satsa på kl 16. När jag sätter mig i bilen några minuter efter fyra inser jag att det här kommer bli riktigt tajt, om en timma ska jag vara i luften..!

Och som alltid när man är stressad går ingenting som det borde. Jag hittar inte ut från parkeringshuset till att börja med. När jag tillslut kommer in i avgångshallen hittar jag ingen disk eller självservice för City Airlines. Joggar bort till Inrikes-hallen, ingen incheckning därheller. Frågar i säkerheteskontrollen, joggar tillbaka till avgångshallen. På skärmarna står det "FINAL CALL". Inte kul när man inte ens är incheckad.
Tillbaka i avgångshallen, förvirrad hönsdans innan jag rusar fram till City Airlines service-disk. 15 minuter kvar till avgång. Får reda på att jag skulle ha checkat in på SAS self-service. Jamen, självklart!?? Men kvinnan hjälper mig, tar fram mitt boardingkort, lotsar mig till nästa disk där de ringer och håller planet. Japp, du läste rätt, de håller planet för moi. Ska man sträcka på sig eller huka sig? Jag gjorde det sistnämnda. Flåt, flåt! Kvinnan i disken säger åt mig att springa och vara i tid nästa gång. Jag hukar lite till och joggar tillbaka mot Inrikes-hallen.

Jag får hämta andan någon minut vid gaten för att de måste ringa in en buss till mig. Japp, en hel buss ringer man fram som lilla jag får åka i alldeles själv till planet. Men alla är otroligt trevliga så jag får bara ge en stor eloge till all personal på Landvetter (och hoppas ingen känner igen mig när jag ska dit som företagsrepresentant om någon månad).

Ni vet hur det finns jobbiga ungar på planet? Dom är aldrig ens egna utan alltid någon annans. Som straff hamnade jag bredvid ungen som bokstavligen inte var någons, dvs en "child travelling alone". Jag kan tycka att min 5-åring babblar och babblar ibland, men här var hon i lä! Ungen babblade nonstop i 80 minuter. Non stop!

I Sundsvall får jag äran att åka med jordens suraste taxichafför som inte sa ett ljud på hela resan. Dock ganska tacksamt med tanke på flyget men efter 80 min ofrivilligt samtal med en 6-åring börjar man sakna en vuxen konversation. Därför blir jag lite väl ivrig att starta en konversation i restaurangen och försöker beställa mat av en annars stackars kund. Men jag får väl säga att han får skylla sig själv och sin glupska blick som studerar mig så noga. Får erkänna att jag helt enkelt inte är van vid att någon bara tittar på mig UTAN att vilja sälja mig något. Men förlåt och tack!

Maten var flottig och den faktiska servitören var inte i närheten av lika trevlig som den smygspanande bordsgrannen. Nu sitter jag på mitt lilla hotellrum och har förberett allt inför morgondagens kurs i Excel, ner till min sista övning i "Fredriks Fiskbullar".
Går allt i den här takten kommer jag att gå vilse till kunden, misstaga en fotgängare för kursbokare, krascha mitt USB-minne och få deltagare från låt-oss-prata-hela-tiden-land. Lunchen kommer vara dyr och inte särskilt god och när jag går tillbaka till hotellet kommer jag halka och ha sönder mina nya vinterskor.
Den som lever får se.