fredagen den 31:e december 2010

Pavlova - lyxig och enkel sötsak som försvinner i ett nafs!



För många år sedan dejtade jag en karl som hette Pav. Så nu när jag sitter här  och knåpar på följande recept så slogs jag av likheten i namnet. Pav var sötsyrlig, i sina bästa stunder fantastisk men för det mesta egoistisk så långt att han ofta glömde bort att det fanns andra människor i världen.
Pavlova är allt det där i början, alltså sötsyrlig och fantastisk. Nu vet jag inte riktigt vart jag vill komma med detta, för jag vet inte om liknelsen med mitt ex verkligen kan locka någon att testa det här receptet? Hur som helst, lockas du inte av en egoistisk man så törs jag nog ändock lova att du kommer lockas av pavlova.

Pavlova -  let the good times roll
(4 port)

Pavlova-formerna:
2 st äggvitor
1 liten nypa salt
1,5 dl socker
1 tsk  maizena
0,5 tsk vitvinsvinäger

Fyllning:
2 dl Vispgrädde
200 g Frysta bär, t.ex ICAs goji, havtorn, blåbär, björnbär
4 passionsfrukter

1. Sätt ugnen på 150 grader.

2. Vispa äggvitorna till ett fast skum. Tillsätt sockret lite i taget (ca 1/4 dl åt gången) och fortsätta vispa. Vispa vidare tills du har en tjock och glansig smet. (Byt från visp till en slickepott.) Rör ner maizena och vinäger.

3. Jag klickade ut smeten i muffinsformar. Då slipper du fundera så mycket på om de har rätt form (som det står mycket om i andra pavlova-recept). Låt gärna klickarna bli ojämna, ger pavlovan mer karaktär.

4. Sätt in i ugnen långt ner och sänk samtidigt värmen till 100 grader. Grädda i 30 minuter. Stäng sedan av ugnen och låt stå kvar i ytterligare 30 min. Låt svalna.

5. Vispa grädden och klicka på strax över en matsked på varje pavlova. Lägg sedan på bär  och innehållet från ca en passionsfrukt per pavlova. Servera genast.

6. Njut!


PS. Tips! Om det blir för mycket pavlova-smet så funkar den alldeles utmärkt till vanlig maräng. Rör ner lite kakao eller karamellfärg och klicka ut på en plåt som du ställer in tillsammans med pavlovan. Jag gjorde småmaränger som jag kastade in under pavlovan, de klarade sig utmärkt med ca 10 min mindre gräddningstid. 


Ett gäng pastellgröna maränger





Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Hallen före/efter

Före. När jag kom in i huset första gången älskade jag det unika golvet med tegel från ett tegelbruk som låg ett stenkast från huset för ca 50 år sedan. Tegelbruket finns inte längre kvar, så det känns som att vi har en bit kulturminne i golvet. Därför bestämde vi oss för att behålla vårt tegelgolv men vi har målat det svart.






torsdagen den 30:e december 2010

Vitlöksfräst strömming med medelhavsinspirerad röra

Igår komponerade jag en fantastiskt god rätt med strömming, jag blev så nöjd och måste dela med mig.

Ungefärliga mått för 4 pers.

Indegrienser:
700 g strömming (eller ca 3 fileer per vuxen)
Pesto (gör din egen genom att mixa parmesan, pinjenötter, vitlök och basilika)
100 g körsbärstomater
Kapris
Oliver
Dill
1 tsk senap
Vitlök

Klyfta tomaterna, hacka upp oliverna och rör samman övriga indegrienser (förutom strömmingen förstås) till en röra.
Hacka vitlök separat.
Värm stekpannan, klicka i lite smör/olivolja och lägg sedan i vitlöken. Låt den fräsa med någon minut, när du känner att det doftar vitlök men innan den fått någon färg lägger du i strömmingen med skinnfria sidan nedåt. Ha pannan ganska varm och vänd fileerna så fort de fått färg (ca 1 minut). Salta och peppra, klicka sedan på röran på fileerna, sänk värmen på pannan rejält och om du har möjlighet, täck med lock. Låt sedan stå i värmen någon minut, tex under tiden du gör färdigt moset.

Potatismos:
800 g potatis kokas och mosas sedan. Tillsätt 1-2 dl (gärna varm) mjölk och hyvla i parmesan. Krydda med salt och vitpeppar.


Servera med sallad och njut!






Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

tisdagen den 28:e december 2010

Chokladcupcakes med blå hatt


Snart kan jag börja med "dagens bak" här på Bloggen. Dagar utan bakverk kan jag posta bilder på snygga karlar. ;)
Idag har jag o e bakat cupcakes. De blev mums!


Matyogurten gjorde att de inte blev för söta och dessutom lite mjukare karaktär. Om du använder pappersformar är ett tips att du satsar på extra starka kvalitetsformar. Nu har jag fått breda och platta muffins ganska många gånger eftersom de fina formarna ofta är alldeles för veka och ger med sig mot smeten.


Recept:

3 st ekologiska ägg
2.5 dl strösocker
1 tsk vaniljsocker
100 g smör
1 dl matyogurt
2 msk kallt kaffe
4 dl vetemjöl
2 tsk bakpulver
4 msk kakao av god kvalitet
1 st nypa salt

Frosting:
60 g mjukt smör
4-5 dl florsocker
100 g phiadelphiaost
Blå karamellfärg

1. Sätt ugnen på 175 grader.
2. Vispa ägg, strösocker och vaniljsocker pösigt.
3. Smält smöret, häll i yogurt och kaffet och blanda det sedan med äggsmeten.
4. Blanda vetemjöl, bakpulver, kakao och salt och vänd försiktigt ner det i smeten.
6. Placera ut pappersformar i en muffinsplåt och fyll formarna till 2/3 med smet.
7. Grädda i mitten av ugnen i cirka 12 minuter. Låt svalna.

8. Frosting:
9. Rör smör, florsocker, färg och phiadelphiaost krämigt.
10. Spritsa frostingen på cupcakesen.




Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Jul 2010

Så var även denna jul över. I år gick det fortare än fort och jag hann inte riktigt med i förberedelserna. Jag brukar vara exemplarisk när det gäller julklappsinköpen och ha dom färdiga innan decembers början. I år inhandlades merparten av dom den 22 december…
Jag kände mig stressad, jag vet egentligen inte riktigt varför, julsakerna var uppe som de skulle 1:a advent och granen enligt familjetraditionen bara en dag försenad från 3:e advent eftersom vi inte hittade julgransfoten. Får jag gissa själv tror jag att ett fel var att det var för mycket inplanerat i december, jag var i Oslo, mannen på kurs i två veckor och sedan jobbade jag tre dagar sista veckan. Så jag kände att julen rusade emot mig utan att jag hade tid/energi att förbereda mig och det var den känslan som stressade mig.

Själva julen kunde varit både bättre och sämre. Jag har ätit ovanligt gott, julen brukar vara fastetid för mig som inte gillar kött. Men eftersom vi för första gången på många år var hemma hade jag möjlighet att laga precis vad jag ville. Maken stod för den traditionella julmaten och ordnade skinka, janson, revbensspjäll, korv, köttbullar… ja, massvis med döda djur helt enkelt. Jag lagade mig på julafton pasta med hemmagjord tomatsås och pesto. Inte så juligt kanske, men gott! På juldagen gjorde jag supergoda hasselnötsbiffar med hummus. Det var slurp!

Mina barn var de som stod för det exemplariska i år. E började tendera åt hysterisk när hon skulle öppna sina klappar men eftersom jag medvetet sett till att hon inte fick så många (5-6 st) så hann hon inte komma upp i varv. Dessutom gav det henne lite tid att tänka efter vad det var som hon verkligen fick. Hon fick två böcker, den nya ”Alfons och styrkesäcken” samt ”Bamse och spegelön”. När hon öppnat sina paket satt hon en stund och tittade i båda böckerna. Sedan fick hon ett stort paket som jag lagt alla kläder i, strumpor, pyjamas och ett par mysbyxor, så blev det inte en massa ”tråkiga” paket som bara skulle öppnas. På morgonen fick hon av mormor ett paket med hundar som man kunde tvätta, dom hade fläckar som gick bort i varmt vatten. Dom var populära!

Men en stor del av helgen har dystras ner av min pappa. Han har varit på dåligt humör nästan hela tiden och det gör så ont i hjärtat. Mamma säger att han har ont igen men jag förstår inte varför han inte kan säga det själv och varför måste han ta ut det på oss med dåligt humör? Jag vet att jag borde strunta i honom men en sak som blivit klar för mig under helgen är att man slutar aldrig vara pappas flicka, även när man varken är flicka mer och pappa inte är samma pappa heller.
Är pappa sur så känner jag det direkt och så vrider jag ut-o-in på mig själv för att göra honom glad, jag trippar på tå och sliter ut mina energi. Varför ska det behöva vara så här? Vart har min pappa tagit vägen? Och jag är inte van vid en situation som jag inte kan påverka, jag vill ha en lösning, jag vill ”fixa” detta, få pappa glad igen. Jag blir ledsen och frustrerad för jag kan inte göra något. Jag kan inte göra pappa frisk, jag kan inte ta bort hans smärta och det spelar ingen roll hur mycket jag än anstränger mig så ser situationen likadan ut. Det gör ont.

Vi har varit ute 2-3 timmar varje dag, åkt pulka och lekt i snön. Vi har ätit gott. Barnen har varit snälla trots att de båda varit rejält förkylda. Vi har tagit det lugnt och trots att det kanske inte alls känts som så, så tror jag faktiskt att vi laddat batterierna. Så, jo, julen kunde varit bättre och den kunde varit sämre. Men med tanke på att jag inte kan – ingen kan – ta bort pappas onda så kanske det var den bästa julen som var möjlig.


B med morfar
What? I didn't do it!

måndagen den 27:e december 2010

Middag

Inviger min nya wok/stekpanna. Smör- o vitlöksfrästa champinjoner. Om ni kunde ana hur gott här just nu doftar! Tack mamma o pappa!

....och så resultatet:


Lax med philadelfia- och västerbottentäcke, mos, champinjoner och sparris. 

fredagen den 24:e december 2010

Avslutar julaftonen med hemmagjorda praliner.

Chokladstenar från Carls Choklas

Har testat choklad-stenar från carls choklad (fredriks julklapp från jobbet). Ser coola ut men smakade inget vidare. Innehåller massor med konstiga E-n och smaken var knappt choklad. Jag antar att detta kanske är något som man köper just för utseendet och låter det gå före smaken? Ser kanske coola ut på en receptionsdisk?

God jul till alla er som läser!

torsdagen den 23:e december 2010

tisdagen den 21:e december 2010

Det tog 31 år innan jag törs mig på det officiellt!

Särskrivarna har infiltrerat gp! We are going down!

söndagen den 19:e december 2010

Alfapet med min lilla gumma



Idag har jag och E spelat alfapet. Plötsligt bara flyger orden ur henne. Ger man henne ett ord så stavar hon. Jag blev mest förvånad och åh, så stolt!

Plockade bort Z, X och C. Sa till henne att det var för svåra bokstäver. Då säger hon:
- Men mamma, jag vill ju skriva XYLOFON.
(Dessutom uttalade hon det korrekt, alltså "sylofån".)

Då spricker man för sin lilla jänta. Hon kanske fortfarande inte springer snabbare än en annan femåring går, men jag vill se hur många femåringar det finns som stavar till xylofon.

♥ ♥ ♥

torsdagen den 16:e december 2010

tisdagen den 14:e december 2010

Murphys lag om alltings jävlighet

Tog som sagt min lilla tomtenisse i pulka för att hämta den större nissan. Konstaterade dock ganska snart att det varierade plus/minus-vädret gjort att dom sandat vägarna kraftigt. Resultatet blev en riktig kraftutmätning med gnissel så man kunde höra hur pulkan repades upp undertill. Vid järnvägen bestämde jag mig för att parkera pulkan och gå sista biten till dagis. Det var för mycket sand på vägen.
Precis innan dagis är det en liten backe ner, knappt så man kan kalla det backe, typ en halvmeters höjdskillnad fördelad på några meter. Där, av alla ställen hade man inte sandat! Jag såg det, försökte gå försiktigt, men försent. Med en smäll far jag rakt i backen, tack och lov håller jag upp B men eftersom det lutar så landar jag på på svanken/ryggen mer än på rumpan. Aj- säger jag bara. Det var för lite sand på vägen.


Tar tomternisse modell liten o hämtar tomtenisse modell mellanstor.

När det bär emot

Men inte är det alltid så lätt att följa alla mina tidigare exempel och motton. En sak som jag har märkt är att det dessutom går fort utför när man börjar känna de negativa känslorna komma smygande. Positiva känslor och tankar är som en liten eld mitt på ett stormande berg. Man måste hela tiden se över den, göda den, vakta den för att hålla den vid liv. Släpper man greppet kan den snabbt slockna. Det är en sak som jag tycker är riktigt jobbig med att ”må bra”. Må dåligt kan man göra utan någon särskilt insats men må bra måste man hela tiden kämpa för. Varför är det så?

Som mitt Oslo-exempel. Tack gudarna för att jag på flygplatsen bestämde mig för att ha en bra helg, att jag höll liv i det beslutet. Annars hade jag garanterat haft en riktigt jobbig helg. Jag är glad över att jag klarade av mitt eldprov men jag blir ledsen över det faktum att det skulle behöva vara en utmaning. Varför kan man inte bara få vara glad och lycklig utan att göra jordens insats för det?

Ibland blir jag riktigt deppig när jag tänker på saken och hur vi hela tiden slirar runt i samma hjulspår. Det är deprimerande att inte nog med att man bråkar om samma saker med samma människor, att man aldrig ens kan finna nya saker att bråka över! För det är inte bara negativt i sig, dessutom är det tråkigt! Det är tråkigt att stå och fräsa samma meningar och samma påståenden till sin make återigen, för trehundrafemtielfte gången under 7 års tid. Och då blir jag ännu mer deprimerad och ännu mer negativ. Hur finner man lösningar på de här stora frågorna som man efter så lång tid fortfarande är långt ifrån att lösa? Hur får man inte bara en person, utan två personer, att ta sig ur hjulspåren och börja tänka nytt, tänka annorlunda?

Jag är ganska trött idag och har varit det i ett par dagar. Jag vill vända om tåget, tillbaka mot den riktning som jag satte kurs mot för en vecka sedan. Men hur gör man när man är trött, ledsen och orkeslös?

Jag valde denna bild (från Merlin) eftersom jag tycker den symboliserar den lilla människan (jag) mot den stora draken (de negativa tankarna).





Läs även andra bloggares åsikter om

Älskar min kaffemaskin!

måndagen den 13:e december 2010

helt nyöppnad påse, falsk marknadsföring?!? (Öh, det var förresten F som skulle äta... Typ... )

fredagen den 10:e december 2010

"Uppsnappat" från min blogg


Det finns automatiska sidor som gör allt möjligt. Om den här lyckas bra med att sammanfatta min blogg... mjae, jag får nog säga att jag är skeptisk. De gröna punkterna lät ju trevliga. Och jovisst, nöjd är jag.  Men vad hände sen? Ansiktet är fullt? Med vadå? Smak är faktiskt vadå? Sista chansen är nu. Jomenvisst! Och vad är bloggar egentligen till för? Och om någon missade det så fanns det en svensk som var rasist. Det skrevs om han en hel del i mitten av september.

Respekt och kärlek

Jag fortsätter på temat som jag smygstartade häromdagen och lanserade på stort igår. Jag kallar temat att ”personlig utveckling” för jag tror att det är därför det känns viktigt för mig - och kanske för någon annan - möjligheten att utvecklas utifrån tanken. Sedan handlar det även mycket om kärlek. Kärlek, både till sig själv och till sin omgivning.

Jag brukar haka upp mig på artiklar eller andra utlägg där man listar upp sådant som är fel men undviker att ge positiva exempel eller förslag. Det är en av de främsta anledningarna till att jag fullkomligt avskyr politik, för i dagens politik förekommer bara klagomål bokstavligen till/från höger/vänster. Man talar bara om vad den andra gjort för fel utan att kunna tala om vad som är rätt/bättre.

Därför fortsätter jag inom ämnet respekt och jag vill ge mina positiva exempel. Det finns flera, jag skulle kunna skriva en ännu längre lista, men jag har valt ut tre hämtade från mitt liv som är fantastiska exempel för olika sätt att respektera varandra. Det bästa är att de här tre personerna finns verkligen, i mitt liv varje dag, och det är jag tacksam för. Jag är tacksam för att jag funnit vänner som kan inspirera mig så mycket.

A – var en öppen tänkare
Jag börjar med min vän A. Jag tror vi är ganska lika egentligen, tillfällen har gjort att vi lever helt olika liv idag, men i grund och botten tror jag att vi är mer lika än vi kanske verkar på ytan. En sak som A är fantastisk på, bättre än jag själv, är att hon frågar alltid efter mer information, mer argument, mer tankar från motparten i ett samtal. Jag tror inte hon riktigt har förstått det själv, men i vissa aspekter är hon en otrolig brainstormer, hon skulle kunna jobba som framgångsrik coach eller terapeut. Hon förmedlar alltid tydligt sina egna tankar men är även öppen för resonemang. Hon efterfrågar varianter, andra tankar och idéer och tar dom sedan noggrant i åtanke. Jag önskar att jag kunde vara mer som hon, att jag ännu mer kan öppna mig för andra tankesätt i fler ämnen. För jag tycker verkligen det är en otroligt viktig del, inte bara när det gäller respekt för andra, utan även för min egen utveckling. När man kan öppet släppa in och lyssna på andra kan man växa som människa. När jag tar in så många olika sidor av något som är möjligt, då lär jag mig allra mest. Vet jag allt om mitt problem, har sett alla vinklar av det, det är då jag har det bästa verktyget för att lösa det.

B – slut cirkeln
Vänskapen med B är en av de som går längst tillbaka. Hon betyder mycket för mig utan att jag egentligen kan sätta fingret på varför. Men en sak vet jag med säkerhet. Om vi inte båda hade samma grundtanke i att respektera varandra så skulle vi inte fortfarande vara vänner, nu när vi är över dubbelt så gamla mot vad vi var när vi först träffades. Vi har haft bråk som har varit mer dramatiska än scener från Kungliga Operan och tappat kontakten under många år. Men när humöret lagt sig och när de sociala medierna gav möjligheten kunde vi båda öppna våra hjärtan och se bortom temperament och tonårsresonemang. Utan en stor dos respekt och kärlek för varandra hade det aldrig varit möjligt.

Vi fattar alla dumma beslut ibland. Vi säger saker på fel sätt och gör slut med fel människor. Men det är först när vi blir vuxna – i själen, inte i siffror – som vi kan inse att vi gjort fel. Det handlar om respekt allra mest för dig själv, kärlek för dig själv. Jag mår otroligt mycket bättre när jag vet att hon är min vän igen, inte någon som jag stormat bort ifrån. När vi sågs igen för första gången på flera år och vi båda kunde skratta åt den där scenen när vi drämde i dörrar och skrek i trappuppgångar, det var en otroligt tacksam känsla. En cirkel som slöts på ett positivt sätt. Jag tror på att be om ursäkt, på ett vis eller ett annat. Jag tror på att få göra allt i min makt för att sluta cirkeln, att inte lämna något ouppklarat.

Ni har hört det här förut, sett det på film och läst om det i böcker. Men det är sant. Om det finns någon människa i världen som du stormat bort ifrån, respektera er vänskap även om den är tagit slut, även om du blivit sårad. Om du har möjlighet, försök sluta cirkeln. Rada inte upp alla dina argument för varför du hade rätt utan formulera vad personen betytt för dig. Och om du har stormat bort – och det har de flesta av oss ofta gjort – be om ursäkt för det. Du kan fortfarande ha rätt i sakfrågan, men tro mig, när du inser att det var fel av dig att gorma och skrika och du ber om ursäkt, då kommer en nyckel vridas om i ditt hjärta. Om vännen verkligen är en vän så får du ett vänskapligt svar tillbaka. En ursäkt för det som du utsattes för. En vän, förlorad och åter funnen. Och om inte så är det ju först nu som du verkligen vet att vännen inte var en vän. Att du gjorde rätt den där gången när du gick därifrån. Cirkeln är sluten.

C – var vännen du behöver
Mitt tredje exempel är mitt vardagsexempel, kvinnan som vi alla kan vara utan att behöva göra särskilt mycket alls. Låter det obetydligt? Det är det inte. C är människan som är den vännen, min vän, som jag behöver. Och hon visar att det går att vara en fantastisk bra vän utan att behöva vara Dalai Lama eller Shakespeare. Hon lyssnar på mig när jag har något jag behöver få råd i. Och ibland så skrattar hon bara med mig när jag själv kan inse att jo, jag är kanske jättefånig som inte låtit min 5-åring dricka läsk. Hon finns alltid där för mig, när jag är sjuk ställer hon sig inte och kokar hemmagjord hönssoppa som på film men hon kommer förbi och slänger in några färdigförpackningar med blåbärsshots.

Det är egentligen inte svårt att vara en god vän. Det enda man behöver göra är att vara tillräckligt lyhörd så man vet när man måste lyssna. Och när man gör det, när man lyssnar, då lär man känna personen så pass väl att man vet när man kan avbryta, när man kan skämta, när man bara ska nicka och hålla med och när det finns utrymme för att bolla andra åsikter. Allt handlar egentligen bara om att lyssna. Open your open mind. Och att lyssna, att höra, att vara en vän, allt det handlar också om samma sak. Respekt.

Mina tre exempel handlar om samma sak, kärlek och respekt. Man kanske kan tro att allt detta är något man ska göra för andra. Men den allra största anledningen till att man ska respektera andra är för att resultatet blir att man älskar sig själv. Jag önskar att jag självgott skulle kunna säga att genom att jag själv följt mina tre exempel så har alla mina vänner blivit mycket lyckligare. Att det är B som är gladast över att vi återfått kontakten eller att C är tacksam över att få låna ut sin bil/man/fritid till mig. Så är det så klart inte. Den största vinnaren är jag. Jag är en lyckligare människa tack vare min vänner och för att jag genom att se på dom har lärt mig mer om hur jag kan utvecklas.
Det kallas för win-win. Eller så kallas det för – respekt.

Jag valde denna bilden från Vänner eftersom den serien - om man vill se på den riktigt djupt - verkligen visar vänskap där man respekterar och älskar varandra.





Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Pepparkaksbak





Ja, det är inga mästerverk för Top Chef Desserts men kul hade vi. :)

torsdagen den 9:e december 2010

Syns inte, men B tog just sina första steg!

Respekt i vänskapen

Varför har man några vänner för livet och andra bara i perioder? Hur kan man fortsätta vara vän med någon som man är så olik under åratal och förlora en vän som egentligen är ganska lik en själv? Jag tror svaret ligger i Aretha Franklins ordval av en känd titel. Respekt.

Så länge två personer som är olika varandra kan respektera varandras olikheter kan de vara goda vänner. Men alla människor är unika och även ifall två personer som i många fall är lika men i vissa frågor inte respekterar varandra, då förgiftas vänskapen och dör förr eller senare ut.

För mig är det viktigt att jag känner mig respekterad trots att jag vet att jag kanske är udda i en del av mina åsikter. Under hela mellanstadiet och högstadiet var jag ständigt trakasserad av mina klasskamrater. Varje dag upplevde jag hur andra människor förlöjligade sig över mig och jag fick aldrig någon upprättelse. Jag fick snällt själv sudda ut könsorden från mitt skåp och komma tillbaka nästa dag och fortsätta min skolgång. Man blundade och såg åt ett annat håll eller så hånade man mig. Det fanns aldrig någon som ens försökte acceptera mig eller ens lära känna mig.
Ska man sammansätta det hela så levde jag många år ett liv där ingen respekterade mig på min ”arbetsplats”. Jag reste mig ur det, lämnade det bakom mig och har aldrig sett tillbaka på det mer än som en lärdom. Men jag sa en sak- aldrig mer. Sedan dess har jag en stark magkänsla för när någon inte respekterar mig och när det händer har jag nolltolerans nästan jämnt.

Man måste inte hålla med mig. Det är absolut inte så att jag inte kan ta en diskussion. Tvärtom! Jag pratar gärna och uppskattar synvinklar som jag själv kanske inte kan se. Jag lär mig otroligt mycket av att höra hur andra tänker. Det som ger mig gåshud och som får mig att dra mig undan är när någon ser ner på mig. När jag märker att någon inte tycker som jag men istället för att prata om det snäser åt mig eller antyder att jag är korkad men på ett vis som inte ger utrymme för diskussion. När man märker hur någon tittar snett och neråt på en, men inte säger något. Och då undrar jag allra mest, varför tror du att du har rätten att se ner på mig? Hur kan du ge dig själv sådan tilltro att du inte bara utgår från att du vet bättre, du vet det t.om utan att ha hört mig förklara?
Visst händer det att jag också tycker att jag har rätt och att någon annan har fel. Men jag brukar alltid försöka be personen utveckla sig, berätta mer. Det är ju då jag kan lära mig, då jag kan förstärka eller omvärdera mina egna åsikter. Vad ger det mig när jag bara utgår från att jag har rätt? Ingenting. Inte ens en klapp på egot för det är ju ingen som bekräftat mig. Det är bara jag som utestängt möjligheten självklart till att ha fel men även möjligheten till att ha rätt. Jag har inte bara förnekat min motpartner, jag har förnekat mig själv möjligheten att utvecklas.

Respekt är mycket mer än att bara acceptera andras åsikter. Ska vi fortsätta på temat vänskap och respekt så tycker jag att respekt fortsätter t.om efter att vänskapen kanske tagit slut. Tidigare i år gick jag och en väninna åt skilda håll. Det var ömsesidigt. Jag tror vi båda två var ganska överens om att vi vuxit ifrån varandra. Vi satt just precis i sådana situationer som jag beskrev ovan. Jag försökte tala om mina hippie-åsikter i uppfostran och hon såg ner på mig som ifall jag var galen. Jag har velat skriva om det många gånger här på bloggen för jag blev både sårad och ledsen. Inte minst för att jag många gånger försökte få vara hennes vän, både att öppna mig själv och att alltid lyssna på henne och ge henne möjligheten att dela mig sig. Men jag har inte skrivit något, inte en enda gång trots att jag haft många tankar. Jag har velat respektera den vänskap vi haft, även om den aldrig kom långt och även om den är över.

Därför kommer jag inte skriva mer specifikt om just henne, även fastän det finns så mycket jag skulle vilja få säga. Jag skulle vilja få stapla upp de gånger jag blivit ledsen, skriva ner de gånger som jag tyckt att hon gjort fel. Men vad ger det mig egentligen? Ingenting. Vänskapen är över, av en anledning, och att grotta runt i det skulle inte ge något gott eller nyttigt varesig till mig eller henne.
Respekt är att respektera varandra, respektera det som är men även det som var. Jag respekterar den vänskap vi hade.

Vart har jag kommit med det här inlägget? Kanske inte så långt som tanken var när jag började. Men jag hoppas kunna fortsätta senare i samma tankegång. Respekt är ett stort och viktigt ord och jag vill försöka skriva ner alla mina känslor runt det. Så jag skapar en ny etikett-serie på bloggen och hoppas få återkomma. Nästa gång vill jag försöka skriva om människor som jag uppskattar för att de respekterar mig. Kanske kan det ge ytterligare en dimension om mina tankar runt respekt.




Läs även andra bloggares åsikter om , ,

onsdagen den 8:e december 2010

Summering av helgen

I fredags bar det som sagt av mot Oslo. Det var en helg jag länge sett fram emot och blev en helg som jag hoppas kunna se tillbaka på. Men allra mest blev det en helg när jag lärde mig något riktigt nyttigt, inte minst om mig själv.
Jag gick av flyget och bestämde mig för att jag skulle ha en riktigt bra helg. Ingenting skulle få dra ner den. Jag gick på flyget och konstaterade att rätt inställning gör underverk, jag hade haft en fantastisk helg!

Konserten var underbar. Som jag skämtade och sa, en konsert med "a-ha featuring karin". Jag gick in i Spektrum och sa till mig själv "den här konserten ska vara bra". Sedan vägrade jag mig låtas nedslås av en timmes väntan innan herrarna gick upp på scen, dåligt ljud eller (fortfarande) dåligt minne hos en viss frontfigur. Det är bra! intalade jag mig själv. Jag lät mig ryckas med, jag klappade händerna, sjöng högt, tjoade, skrek, ställde mig upp, sjöng jättehögt och var i största allmänhet förmodligen superfånig. Men jösses vad kul jag hade! Och så bra konserten var!
Nu när jag har kommit hem så har jag spanat in konserten på youtube och konstaterat att ska man vara uppriktig så var själva konserten inte alls bra. Men jag hade bestämt mig för att ha "a good time" och då fick jag det. Jag var en del av en fantastisk stämning som inte brydde sig om det krasst tekniska och/eller musikaliska.

Jag studsade ut från Spektrum och var/är helt överlycklig över att jag lät med dras med i stämningen, att jag tillät mig släppa mina pedantiska regler om "hur en bra konsert ska vara" och fick det finaste farväl jag någonsin kunnat önska av A-Ha. Jag fick, efter över halva mitt liv med dessa herrar, en fantastisk konsert.
Men det bästa, det som jag tar med mig, är att det berodde inte det minsta på Morten, Magne eller Pal. Det var jag som gav mig själv den gåvan.

Efter konserten hamnade vi av oklar anledning på en gay-klubb. Min första! Och jag studsade in med samma leende på läpparna. Spelar det roll? Jag ska ha en bra kväll! Allt finns inom mig, allt som händer och allt jag gör. Finner tre norrmän som inte kan motstå charmen från a-ha stinna svenskar. Vi dras med i ett sanslöst pubspel där tärningen skickar oss runt till ytterligare två barer, många fler öl och fantastiskt många skratt. Klockan 2 på natten uppdaterar jag min FB-status till "är full. hurra norge". Klockan halv fyra löses vårt norskt/svenska gäng upp, snön dalar ner i Oslo som i en saga och vi staplar hem till hotellet.

Och nu kommer det bästa, i min mening i alla fall. Klockan tjugo över åtta far jag upp som en tupp igen. Tydligen kan rätt inställning inte bara göra artister av halvdementa popsångare och gayklubbar till cirkus skratt för svenskar, dessutom funkar det mot baksmälla!

Så, om någon missat poängen med det här inlägget så måste jag säga det igen. Det är bara det jag själv gör och bestämmer mig för som händer. Min inställning kan vara det som avgör om något blir underbart eller fiasko. Det är bara jag som kan påverka hur mitt liv blir av.

Sedan lärde jag mig en massa andra saker oxå, om människor, om respekt och om hur olika vi är. Men det får bli en annan gång.



Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Lunch. Tur man inte är på resande fot så ofta...

tisdagen den 7:e december 2010

Torrt i vinter? - Test av Decubals nya produkter

Jag har fått glädjen att testa och prata om nya produkter från Decubal. Det är handkräm, ansiktskräm och "lips & dry spots cream", typ vaselin/lypsyl.

Blandat resultat. Alla ÄLSKAR ansiktskrämen, lyxig, går snabbt in i huden, skön, jättebra... Handkrämen fungerar kanske bra på sommaren men i kylan räcker den inte riktigt för torra händer. Går snabbt in i huden men känns som att den sedan liksom försvinner. Lypsylen var oxå skön men jag märkte att ifall man använde den flera ggr under samma dag fick man liksom en hinna på läpparna. Istället började jag använda den varje kväll efter tandborstning och inbillar mig att läpparna blev mindre torra trots vinterkylan. (Och jag gissar att detta kan vara anledningen till att det är just en "dry spots cream" och inte en utpräglad lypsyl..?)

Efter att ha testat kan jag varmt rekommendera både ansiktskrämen och "dry spots cream". Ansiktskrämen kommer t.om hamna i en julklapp (i fullstorlek då). Så populär var den hos en testare. :)

Läs mer om Decubal här och mer om att testa och buzza produkter här.

Låtsas att jag gjort dessa! :)

söndagen den 5:e december 2010

Haft en fantastisk helg i oslo. Varit på första o tyvärr sista riktigt bra a-ha konserten. Ord kan inte beskriva känslan när man sjunger tillsammans med 9300 personer. Jag är så glad att jag var där. Bilden är ner mot scen strax innan konserten började.

onsdagen den 1:e december 2010

Årets lusse-bak!

Kök och matsal renovering före och efter!

Vad sen jag är att få ut hur det går med renoveringen av huset... Köket har tack och lov varit klart i nästan två månader. Men ändå, vilken tid det tog. Vi trodde fyra veckor och resultatet var väl det tredubbla. Men så har vi gjort allt själv, så de sista 9 veckorna blev ju på kvällen och helgen.

Ända sedan visningen och vi började budgivningen om huset så hade jag en vision om att slå ut väggen och skapa ett stort kök. Jag älskar att laga mat, det är mitt absolut största intresse efter barnen. Så jag ville ha ett stort, snyggt, funktionellt och praktiskt kök.

Så här såg det ut innan. Väggen som vi tog ner är alltså det som ni ser till höger i bilden. Köket ser kanske inte så illa ut, men det hade ett stort problem, det var litet! Sedan var det även väldigt slitet när man väl började använda det. Luckor var lagade med tejp och insidan var rejält ofräsch överlag i alla skåp och lådor.




Så här ser det ut idag:

Vi har tagit bort väggen och ersatt den med en halv-köksö. Eftersom skorsten och vatten och avlopp var på givna platser (inte omöjligt att flytta på men avsevärt krångligare) så är de kvar på samma ställe som tidigare. Vi har även en miljö helt utan väggskåp (förutom det till höger). Det var ett medvetet val, väggskåp slukar ljus i ett rum.

Före:


och efter:

Vi har bytt ut alla skåp, luckor och alla vitvaror. Vi har även lagt in nytt golv, ett riktigt parkettgolv istället för den gamla gummimattan. 


Luckorna är helt omönstrade, vita från IKEA. Vad tråkigt sa många när vi berättade om vår vision med köket. Tråkigt nu? Törs jag påstå att de hade fel? Valet av enkla vita luckor var dels för att de är enklare att hålla rent. Jag älskar som sagt att stå i köket, här lever vi större delen av vårt familjeliv. Men jag älskar inte att städa och absolut inte att peta runt med en trasa i små spår, gångar och mönster på en lucka. Den andra anledning var oxå för att jag ville att betoningen i köket inte skulle vara i luckorna. 

Fler bilder:



Fondtapeten vid matsalsavdelningen.

Temat i köket har varit modernt, temafärgerna är vita luckor, svarta vitvaror och grå/silver-tapeter. Matdelen går med sin fondvägg i mer klassiskt tema. Genom hela huset har jag försökt kombinera klassiskt med modernt. 





Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Lite kyligt idag...